Krypgrunden är en vidareutveckling av torpargrunden. Den vanligaste krypgrunden består av en murad grundmur som huset står på. Grundmuren är ventilerad genom ventiler. På grundmuren ligger en syll som i sin tur bär ett bjälklag i trä. Bjälklaget i krypgrunden är isolerat med allt från sågspån till modern glasull eller stenull.
Man har i regel inte någon murstock som går ner i krypgrunden och saknar en stor del av den spillvärme som föregångaren torpargrunden hade. Krypgrund ses idag som en riskkonstruktion då det ofta byggs upp höga fuktvärden i utrymmet.
Man har historiskt sätt försökt att lösa detta genom att ventilera krypgrunden mer, vilket kan ta bort symtomen, dvs dålig lukt, men ökat på det verkliga problemet mögel och röta.
Modern forskning visar att tillföra en liten kontrollerad mängd värme i krypgrunden skyddar man de flesta krypgrunder permanent. Krypgrund byggs även i andra varianter såsom med betongbjälklag, plåtbjälklag och varmgrund.
Krypgrunden har ett oförtjänt dåligt rykte på grund av okunskap. Om man jämför krypgrund med andra grundläggningsmetoder så har den många fördelar.
Det är en förhållandevis billig grundläggningsmetod att konstruera en krypgrund. Det är lätt att kontrollera krypgrunden och åtgärda uppkomna problem såsom vattenskador. Det är lätt att kontrollera och underhålla avlopp och vattenrör. Vill man bygga om och behöver flytta ett avlopp så är det en enkel manöver.
Skulle du få en läckande diskmaskin så är det ett begränsat problem då vattnet kan evakueras ner i krypgrunden. Om samma skada inträffar i ett hus med platta på mark så kommer det sannolikt att bli en avsevärt mer omfattande skada. Samma sak vid byte av avlopp och vattenrör. Krypgrund används fortfarande i stor omfattning vid nybyggnad. Framför allt av volymtillverkare såsom Älvsbyhus, Myresjöhus, och Smålandsvillan